se inte så förskrämd ut, min stackars älskling, det är inte Tom, det är — jag!“
Naturligtvis blev här ett utbrott av hänryckning, varpå följde ett av dessa förtjusande förtroliga samtal varav skötesvänner njuta, späckat med tårar och kyssar, småleenden och suckar.
„Ack, Polly, för allt vad jag hoppats och väntat så länge, kunde jag knappt tro det när det kom därhän, och jag förtjänar det inte; men jag skall komma att göra det, ty vissheten att han älskar mig, gör allting möjligt“, sade Fanny med ett uttryck som gjorde henne riktigt vacker för första gången i hennes liv.
„Lyckliga flicka!“ suckade Polly, smålog därpå och tillade: „Jag tycker du förtjänar all din lycka, ty du har uppriktigt strävat att göra dig värdig därav, och antingen du vunnit den eller ej, kan du likväl vara stolt över detta.“
„Han säger att det är detta som kommit honom att älska mig“, svarade Fanny, som icke kallade sin älskare vid namn, men gjorde det lilla personliga pronominet till ett ljuvt ord, genom den ton varmed hon uttalade det. „Han var missnöjd med mig förlidet år, berättade han, men du talade väl om mig, och ehuru han icke då fäste sig därvid, fann han likväl, sedan han förlorat dig och återvänt till mig, att du icke haft så alldeles orätt, och han bespejade mig hela vintern, lärande att älska och högakta mig innerligare för varje dag. O, Polly, jag kunde inte uthärda när han sade detta, ty trots all min strävan är jag ännu så svag och eländig och barnslig.“
„Så tycka inte vi, och jag vet att du skall bli för honom allt vad han hoppats, ty han är just den man du bör ha.“
„Då skall du ha ännu mera tack, som inte behöll honom själv“, sade Fanny med sitt forna skratt.
