Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


dessa nobla varelser, som med sitt köns hela nedlåtenhet betraktade henne; de ansågo henne likväl synbarligen såsom en „liten enfaldig stackare“, och sedan de funnit att hon inte förstod sig på sällskapslivet, lämnade de helt artigt det vackra barnet i fred och ägnade sin uppmärksamhet åt de unga damerna.

Till lycka för Polly glömde hon alldeles bort dem för njutningen av den vackra musiken, som hon mera kände än förstod, och satt lyssnande med en så lycklig min att flera verkliga musikälskare betraktade henne småleende. Konserten slutade i skymningen, och Polly kände sig helt lätt kring hjärtat, då hon fann att vagnen väntade på dem, ty hon tyckte inte om att vara tredje personen i en liten kurtis och hade redan fått nog av sådant under dagens lopp.

„Jag ä’ så glad att bli kvitt de där människorna; de tråkade ut mig med sitt prat när jag ville höra på musiken“, sade Polly medan vagnen förde dem bort.

„Vilkendera tyckte du bäst om?“ frågade Fanny med en min av överlägsenhet.

„Den enkla, som inte talade så mycket; han tog upp min muff, när den föll ned på golvet, och hjälpte mig igenom folkträngseln; de andra brydde sig icke alls om mig.“

„De tyckte du var en liten flicka, kan jag tro.“

Min mor säger, att en verklig gentleman ä’ lika artig mot en liten flicka som mot en kvinna; därför tycker jag också bäst om mr Sidney, som var vänlig mot mig.“

„Du är minsann en skarpsinnig flicka, du Polly. Jag kunde aldrig tro du skulle lägga märke till sådant“, sade Fanny som började förstå att det kan finnas ganska mycken kvinnlighet även hos en liten flicka.

„Jag är van vid goda seder, fastän jag bor på landet“, svarade Polly något hett, ty hon tyckte ej om att bli sedd över axeln ens av sina vänner.


24