„Naturligtvis inte. Men om din pappa vill att du inte skall göra som andra, bör du gå dit då?“
„Jag säger till mamma och hon bryr sig inte om det. Pappa bråkar för ingenting; och farmor gör också väsen över allt vad jag gör. Du tiger ju, inte sant?“
„Ja, det skall jag visst. Jag skvallrar aldrig“. Och Polly höll också ord, då hon var övertygad att Fanny ej hade för avsikt att bedraga sin far, eftersom hon talade om allting för sin mor.
„Vem skall du göra sällskap med?“ frågade mrs Shaw, då Fanny i sista ögonblicket nämnde att det var konsertdag.
„Bara Polly; hon tycker om musik, och det var så blåsigt i förra veckan att jag icke kunde gå då“, svarade Fanny, tilläggande när de kommit ut på gatan: „Om vi få något sällskap på vägen, kan jag ju inte hjälpa det, eller hur?“
„Du kan ju säga ifrån att vi inte behöver något, tycker jag.“
„Det vore ohövligt. Bevara mig! Här kommer Bells bror, Gustav — han går alltid på konserten. Ligger mitt hår riktigt, och hur sitter hatten sen?“
Innan Polly hann svara, kom herr Gustav fram och slöt sig till dem, liksom detta vore någonting helt naturligt, och Polly fann sig snart trippande efter; hon kände att allting icke var som det borde vara, fastän hon icke visste huru hon skulle kunna ställa det till rätta. Hon tyckte om musik, och i sin okunnighet trodde hon att alla andra gingo på konserten endast för att höra den; hon fann sig därför mycket störd av viskningarna mellan ungdomen, som satt i närheten. Belle och Trix voro närvarande i stor toalett, och under uppehållen mellan musiknumren trakterade herrarna Frank och Gustav jämte flera andra „lysande kavaljerer“ de unga damerna med kvickheter och småskvaller, alltsammans högst intressant att döma av den spända uppmärksamhet, som ägnades däråt. Polly betraktade med bävan
