„Det ä’ mycket som går an på landet, men som inte ä’ passande här“, började mrs Shaw i en förebrående ton.
„Låt barnet göra som hon vill och ta Rosa med sig också. Jag skulle bli glad att få en okonstlad och hjärtlig flicka i huset“, avbröt mr Shaw, och därmed var saken slut.
„Tack, sir!“ sade Polly erkännsamt och nickade åt Tom, vilken med en tydlig åtbörd svarade: „skönt“, och därpå kastade sig över anrättningen på sin tallrik med en vargs aptit.
„Aha, din skälmska unge, du vill låta kurtisera dig utav Tom, du?“ viskade Fanny och såg helt road ut.
„Vad!“ och Polly såg på henne med en så överraskad och harmfull min, att Fanny skämdes och lämnade ämnet, i det hon vände sig till sin mor med underrättelsen att hon behövde nya handskar.
Polly höll sig helt tyst efter detta, och så snart middagen var förbi, lämnade hon rummet för att i stillhet tänka på vad som tilldragit sig. Innan hon hann halvvägs uppför trappan, såg hon Tom komma efter, och satte sig genast ned för att akta sina fötter. Han skrattade och sade, i det han klängde upp på balustraden: „Nej, jag skall inte nypa dig. Jag vill bara säga, att om du vill ut i morgon en stund och åka kälkbacke, så få vi roligt.“
„Nej“, sade Polly, „jag kan inte komma med.“
„Varför inte det? Ä’ du ond? Jag skvallrade ju inte.“ Och Tom tycktes helt brydd över denna skenbara förändring hennes tänkesätt.
„Nej, du höll ditt löfte och hjälpte mig som en snäll gosse. Jag är inte ond heller, men jag tänker inte åka kälkbacke mera. Din mamma tyckte inte om det.“
„Nej, det ä’ inte skälet. Du nickade åt mig, sedan hon yttrat sin mening, och då tänkte du ändå gå. Säg nu vad ä’ det?“
„Det talar jag inte om, men jag går inte med“, var Pollys avgörande svar.
