„Ja, nog trodde jag du hade litet mer förstånd än de flesta andra flickor, men det har du inte, och jag vill inte ge två styver för dig.“
„Det ä’ mycket artigt“, sade Polly och började bli ledsen.
„Ja, jag tål inga krukor.“
„Jag ä’ ingen kruka.“
„Joho, det ä’ du. Du ä’ rädd för vad folk skall säga, ä’ du inte, kanske?“
Polly visste att han hade rätt och teg, ehuru hon gärna velat tala; men hur skulle hon kunnat göra det?
„Jojo, jag visste nog du inte skulle vara med länge!“ Och Tom gick sin väg med en min av förakt, som skar Polly ända in i hjärtat.
„Det ä’ då för illa! Just som han började bli snäll emot mig, och jag kunde hoppas att få roligt, skulle Fanny förstöra alltsammans med sina dumheter. Mrs Shaw tycker inte om det och troligtvis inte farmor heller. Det blir bara förargelse, om jag går, och Fanny skulle plåga mig oupphörligt; det ä’ så gott att jag låter bli, och låter Tom tro att jag ä’ rädd. Bevara mig, aldrig har jag sett så löjliga människor!“
Polly reglade dörren om sig och kände sig färdig att gråta av harm över att hennes nöje skulle bliva stört genom en så enfaldig föreställning; ty av barnaålderns alla små infall finnes väl icke något löjligare än att spela „kära“. Polly hade lärt att kärleken vore en allvarsam och helig sak, och enligt hennes begrepp var det mera opassande att kokettera för en gosse, än att åka kälkbacke med hela dussinet.
En annan sak, som gjorde Polly små bekymmer, var hennes klädsel; ty ehuru ingen sade någonting därom, visste hon att hennes kläder voro mycket enkla, och ibland önskade hon att hennes blå och grå merinklänningar varit litet mera utstofferade, att ändarna på hennes skärp varit bredare och att hon haft litet
36
