drömma om huru mycken glädje hon beredde den ensamma gamla.
Tom var en lång tid Pollys förargelseklippa, ty överallt var han framme, och man visste aldrig var man hade honom. Han plågade men roade henne; var snäll den ena dagen och stygg den andra; ibland föreställde hon sig att han aldrig skulle bli elak mera, men bäst det var, spelade han henne något spratt och hånade all tanke på ånger och bättring. Polly uppgav allt hopp om honom, men var så van vid att bistå envar, som tycktes vara i bekymmer, att hon var god mot honom helt enkelt därför att hon icke kunde annat.
„Hur ä’ det fatt? Ä’ din läxa för svår?“ frågade hon en afton, då ett jämrande läte kom henne att kasta en blick till andra sidan av bordet, där Tom satt och våndades över en hög trasiga böcker, med händerna i håret, liksom om hans huvud var i fara att spricka av den utomordentliga anstängningen.
„Svår! Jo, jag menar det. Vad tusan bryr jag mig om de där gamla carthagienserna? Regulus var inte så illa men jag ä’ uttråkad på honom.“ Och Tom gav „Harkness’s latinska läsebok“ ett slag med knytnäven, som uttryckte hans känslor bättre än ord.
„Jag tycker om latin, och jag kunde inte så litet, när jag läste tillsammans med John. Kanske jag kan hjälpa dig en liten smula“, sade Polly, medan Tom torkade sig i ansiktet och vederkvickte sig med en nöt.
„Du? Ä, flicklatin ä’ inte mycket bevänt med“, var det tacksamma svaret.
Men Polly var van vid honom numera och lät inte skrämma sig, utan lät sin blick glida över den nedsmorda sidan, på vars mitt Tom hade hakat fast. Hon explicerade den så väl att unga herrn upphörde att mumsa, för att se på henne med en aktningsfull förvåning, och när hon slutade, sade han:
40
