blevo större, började han sakna någonting. Polly visade honom omedvetet vad det var och framtedde barnakärleken såsom någonting så ljuvt, att han icke kunde umbära den, ehuru han icke visste på vad sätt han skulle vinna barnens förtroende, då de alltid funnit honom sysselsatt, likgiltig och tankspridd.
En afton, när barnen gingo till sängs och Polly som vanligt kysste farmor, skrattade Fanny och sade:
„Vad du är barnslig! Vi ä’ ju alldeles för gamla för sådant där nu.“
„Jag tycker man blir aldrig för gammal att kyssa sina föräldrar“, svarade Polly hastigt.
„Rätt så, min lilla Polly“, sade mr Shaw och räckte henne handen med en så vänlig min, att Fanny studsade av överraskning och yttrade förläget:
„Jag trodde du inte brydde dig om sådant, pappa.“
„Det gör jag visst, barn.“ Och därmed räckte mr Shaw den andra handen åt Fanny, som kysste den med dotterlig ömhet, glömsk av allt annat än den känsla som vaknade till liv i hennes hjärta vid förnyandet av det barnsliga bruk, som vi aldrig behöva växa ifrån.
Mrs Shaw var en nervös, otålig sjukling, som var femte minut behövde någonting; Polly hade således otaliga tillfällen att göra henne små tjänster, och gjorde dem med så mycken glättighet, att den stackars damen tyckte om att ha det stillsamma, tjänstaktiga barnet i sin närhet, för att passa upp på henne, läsa för henne, springa ärenden eller räcka henne de olika schalarna, som hon beständigt tog av och på.
Farmor var också glad att finna ett par händer och fötter villiga att tjäna henne, och Polly tillbragte många glada stunder i hennes småtrevliga rum, där hon lärde allehande vackra konster och lyssnade till hennes trevliga prat, utan att någonsin
