„Kom då. Aj, aj vad det gör ont i mitt huvud. Stöd mig, så är du snäll. Skrik inte, Rosa, utan låt oss gå hem. Ta du rätt på den där, Patrik, så skall jag betala dig för besväret!“ Med essa ord reste sig Tom, och stödjande sig på Pollys axel, avgav han sina order, varefter tåget satte sig i gång. Först kom den stora hunden och skällde emellanåt, därefter den godlynte irländaren, som svor över „det fördömda rankverket“, som han vanfördigt kallade den avgudade velocipeden, därnest den sårade hjälten, stödd av den trogna Polly, och slutligen Rosa, som gråtande trippade efter med Toms mössa.
Olyckligtvis var mr Shaw ute och åkte med farmor, och Fanny borta på visiter, så att ingen annan fanns att hjälpa Tom än Polly, ty huspigan dånade när hon fick se blodet, och kammarjungfrun tappade helt och hållet koncepterna i villervallan. Såret var ganska stort och måste genast sys ihop, sade doktorn, när han kom. „Någon får lov att hålla i hans huvud“, tillade han, i det han drog en trådända på sin lilla, konstiga nål.
„Jag skall nog sitta stilla, men om någon skall hålla i mig. så låt Polly göra det. Du ä’ väl inte rädd?“ frågade Tom med en bedjande blick, ty föreställningen att bli hopsydd behagade honom inte alls.
Polly tänkte just dra sig undan och säga: O, det kan jag inte! då hon erinrade sig att Tom en gång kallat henne „kruka“. Hon hade nu tillfälle att visa att han misstagit sig, och för resten fanns det ju ingen annan som kunde hjälpa stackars Tom; hon gick därför fram till soffan och nickade åt honom uppmuntrande, i det hon lade en liten mjuk hand på vardera sidan om det lidande huvudet.
„Du ä’ en krona, Polly“, viskade Tom. Därpå bet han ihop tänderna, knytte nävarna, låg alldeles stilla och skickade sig som en hel karl. Om en eller ett par minuter var allt överståndet, och sedan han fått ett glas vin och blivit flyttad på
46
