av ett plötsligt begär att efterlikna denna gosse, som inte hade gjort någonting särdeles märkvärdigt, men ändå var så älskad av sin syster, att hon grät över honom ett helt år sedan han var död; så flitig och skicklig att folk sagt att han var „en präktig pojke“, och så ivrig att bliva god, att han strävade därefter, till dess han var bättre än själva Polly, som Tom i tysthet ansåg såsom ett dygdemönster bland flickor.
„Jag önskar just att jag hade en syster lik dig“, utbrast han plötsligt.
„Och jag önskar just att jag hade en bror sådan som John“, inföll Fanny, som fattade förebråelsen i Toms yttrande och visste att hon förtjänade den.
„Jag tycker ni skulle inte avundas någon, ni ha ju varandra“, sade Polly med en så längtansfull blick, att Tom och Fanny på en gång började undra, varför de icke kunde komma bättre överens och glädja varandra som John och Polly gjorde.
„Fanny bryr sig inte om någon annan än sig själv“, sade Tom.
„Tom ä’ så ohyfsad“, genmälde Fanny.
„Så bör ni inte säga, ty om någonting skulle hända endera, skulle den andra känna sig så olycklig. Varje styggt ord jag sa’ åt John, kommer tillbaka nu och gör mig så ledsen, att jag önskar jag aldrig sagt det.“
Två stora tårar rullade utför Pollys kinder och avtorkades i stillhet; jag tror dock att de åter uppväckte den ljuva känsla som kallas syskonkärlek och som hittills legat gömd i dessa unga hjärtan. Varken bror eller syster sade någonting då, de varken uppgjorde några planer eller bekände några fel, men då de skildes för natten, klappade Fanny milt det skadade huvudet (Tom skulle aldrig förlåtit henne om hon kysst honom) och sade viskande: „Sov gott, Tom lilla!“
