grät som om hjärtat velat brista. Tom var full av deltagande, men visste inte hur han skulle visa det; han satt och skakade kamfertflaskan och försökte hitta på någonting lämpligt och tröstande att säga, då Fanny kom honom till hjälp och omfamnade Polly samt tröstade henne med små smekningar, viskningar och kyssar, till dess tårarna upphörde att rinna och Polly sade „hon rådde inte för det, och det skulle inte hända mer. Jag har tänkt på den kära gossen hela kvällen, för Tom påminner mig om honom“, tillade hon med en suck.
„Jag? Hur ä’ det möjligt, när jag inte ä’ lik honom det minsta?“ inföll Tom förvirrad.
„Jo, men du ä’ det i vissa fall.“
„Jag önskar jag vore det, men det ä’ inte möjligt, för han var ju snäll, han.“
„Det ä’ du också, när du vill. Har han inte varit snäll och tålig, och tycka vi inte alla om honom när han ä’ sådan, Fanny?“ sade Polly, som ännu sörjde och tänkte på sin bror och för hans skull gärna ville finna dygder även hos sin plågoande Tom.
„Ja, Jag känner inte igen honom på senare tiden; men han blir nog lika elak igen, när han blir bra“, genmälde Fanny, som inte hade synnerligt förtroende för ångern på sjuksängen.
„Det vet du så litet“, mumlade Tom och lade sig åter ned, ty han hade rest sig rätt upp i sängen, när Polly kom fram med den förvånande förklaringen att han var lik hennes älskade John. Denna lilla enkla historia hade gjort ett djupt intryck på Tom, och det tårfulla slutet hade rört den ömma sträng, som gossar i allmänhet äro angelägna att dölja. Det är så angenämt att vara omtyckt och beundrad, så ljuvt att veta det man skall bliva saknad och sörjd när man dör, och Tom fattades
50
