„Det ä’ bra“, svarade den listige pojken, som upptäckt att ett sönderslaget huvud understundom är nyttigare än ett helt, och, fröjdande sig över sitt illfundiga knep, strövade omkring i rummet till dess Fannys byrå fängslade honom. Den var betäckt med allehanda grannlåter, ty hon hade klätt sig i största hast och lämnat allting huller om buller. En väl uppfostrad gosse skulle låtit allting ligga orubbat, en förståndig bror skulle lagt allting i ordning, men Tom var ingendera och rev omkring av hjärtans lust till dess Fannys lådor sågo ut som om man farit fram i dem med en kratta. Han provade effekten av örringar, band och kragar, drog upp klockan, fastän den inte var nedgången, brände sin nyfikna näsa med luktsalt, dränkte sin smutsiga näsduk i Fannys bästa eau de cologne, insmorde sitt lurviga hår med hennes hårolja, pudrade sig i ansiktet med hennes skära puder och slutade med att sätta på sig ett par löslockar, vars tillvaro Fanny försökte hålla i djupaste hemlighet. Språket förslår inte att skildra den förstörelse, som den elake gossen åstadkom i de intressanta lådor, skrin och askar, där hans syster förvarade sina skatter.
När han fått på lockarna, vilket icke lyckades utan att hava stuckit sig i fingrarna åtskilliga gånger, och fäst dem ytterligare med ett blått band, såg han sig i spegeln och fann effekten så ypperlig, att han fick en ingivelse att försöka en ännu större metamorfos. Kläderna, som Fanny tagit av sig lågo på en stol, och Tom kröp uti dem, fnysande av återhållen skrattlust, ty Polly var fördjupad i sin läsning, och sänggardinerna skylde hans upptåg. Fannys bästa sammetskofta och hatt samt hermelinsmuff fulländade kostymen, och trippande över golvet med händerna i sidan närmade sig Tom den bestörta Polly just som hon slutade kapitlet. Hon skrattade så hjärtligt åt upptåget, att Tom glömde följderna och föreslog att gå ned i förmaket och överraska flickorna.
