„Bevara oss, nej. Fanny skulle aldrig förlåta oss, om vi visade hennes lockar och saker för de där. Det finns herrar ibland dem, och det skulle inte vara städat“, sade Polly, förskräckt av denna föreställning.
„Så mycket roligare blir det. Fanny har inte varit snäll mot dig, och det vore inte mer än rätt åt henne, om du presenterade mig som din dyra väninna, miss Shaw. Kom, det skall bli ett jubelspratt.“
„Jag vill det inte för allt i världen; det skulle vara mycket illa gjort. Tag utav dig det där nu, Tom, och låt oss leka någonting annat, vad du vill.“
„Nej, jag tänker inte göra mig så här gentil för ingenting: jag ä’ så söt, att någon måste beundra mig. För mig ner, Polly, skall du få se att man tycker jag är ’en söt unge’.“
Tom såg så obeskrivligt löjlig ut, medan han svängde på sina lockar och kråmade sig, att Polly gav nytt lopp åt sin munterhet, men även då hon skrattade, var hon besluten att icke låta honom förödmjuka sin syster.
„Nå, så ur vägen då, om du inte vill gå med; jag går väl ensam.“
„Nej, du får inte gå ned.“
„Hur kan du hindra det?“
„Så.“ Och Polly strängde dörren, stoppade nyckeln i fickan och nickade åt honom trotsigt.
Toms lynne var som eld i krut och någonting liknande motsägelse hade alltid en dålig verkan på honom. Glömsk av sin klädsel, gick han fram till Polly; sägande med en hotande skakning på huvudet:
„Vad ä’ det för något? Det tål jag inte.“
„Lova mig att inte förarga Fanny, så skall jag släppa dig ut.“
60
