tycka om vad nytt som helst. Några av Rosas bortkastade leksaker hade hon lagat helt nätt åt Mimi, en del band och spetsar, som tillhört Fanny, hade blivit förvandlade till docksaker, och åtskilliga figurer, som Tom i brist på annan sysselsättning format i trä, hade blivit lagda åsido för att visa Vilhelm vad man kunde göra med en kniv.
„Så mycket skräp!“ sade Fanny.
„En konstig flicka, det där“, tillade Tom, som följt med för att se vad som stod på.
„Skvatta inte ni åt Pollys sakev. Hon göv vackvave dockov än du, Fanny, och hon skvivev och vitav mycket bättve än Tom“, inföll Rosa.
„Hur vet du det? Jag har aldrig sett henne rita“, sade Tom.
„Häv ä’ en bok med en hel hop vitningav i. Jag kan inte läsa vad som ä’ skvivet men vitningavna ä’ så voliga.“
Och ivrig att visa sin väninnas talang, letade Rosa fram en liten, tjock bok, märkt „Pollys dagbok“, och bredde ut den sitt knä.
„Bara ritningarna; det ä’ ingenting ont i att titta på dem“, sade Tom.
„Bara ett ögonkast“, svarade Fanny, och i nästa ögonblick skrattade bägge åt en löjlig teckning, föreställande Tom i rännstenen, med hunden skällande över honom och velocipeden rullande sina färde. Den var mycket grov och felaktig, men så rolig, att den tydligen vittnade om ett starkt sinne för det humoristika. Några blad mindre tillbaka kommo Fanny och mr Frank, karikerade, därefter farmor, väl tecknad; Tom, framsägande sitt bataljstycke; mr Shaw och Polly i parken, Rosa, bortburen av Karin, och slutligen skolflickorna, förlöjligade med en skoningslös hand.
„En sådan liten slipad unge, som gör narr av oss på baken“, sade Fanny, nästan stucken över Pollys tysta repressalier för
