det förakt hon många gånger fått röna av henne och hennes vänner.
„Hon ritar verkligen bra“, sade Tom i det han med en kritiserande blick betraktade en teckning, föreställande en gosse med ett behagligt utseende, omgiven av en gloria, under vilken stod skrivet: Min älskade John.
„Du skulle inte beundra henne, om du visste vad hon skrivit om dig här“, sade Fanny, vars blick hade förirrat sig till den skrivna sidan bredvid och stannat där tillräckligt länge, för att läsa någonting som väckt hennes nyfikenhet.
„Vad ä’ det?“ frågade Tom, som för ett ögonblick glömde sin beslutade grannlagenhet.
„Hon säger: ’Jag försöker att hålla utav Tom, och när han ä’ snäll, komma vi bra överens; men det ä’ han aldrig länge. Han blir stygg och ohövlig och visar sina föräldrar vanvördnad, och pinar oss flickor, och ä’ så otäck att jag nästan hatar honom. Det ä’ mycket orätt, men jag kan inte hjälpa det.’ Vad tycker du om det, du?“ sade Fanny.
„Gå på, du, min gumma, och se hur hon tygar till dig“, genmälde Tom, som läst vidare ett stycke.
„Gör hon det?“ Och Fanny fortsatte hastigt: „Vad Fanny beträffar, tror jag aldrig vi kunna bli vänner mera, för hon ljög för sin far och ville inte förlåta mig, att jag inte kunde göra så med. Jag tyckte förr att hon var en mycket rar flicka, men det gör jag inte nu. Om hon ville visa sig sådan hon var när jag först blev bekant med henne, skulle jag hålla utav henne lika mycket som då, men hon är inte snäll emot mig, och fast hon alltid talar om artighet, tycker jag att det inte är artigt att bemöta främmande såsom hon bemöter mig. Hon tycker jag är löjlig och bondaktig, och det kan nog hända, men jag skulle inte skratta åt en flickas klädsel, därför att hon vore fattig, eller hålla henne på avstånd, därför att hon icke kunde föra sig som
64
