flickorna här. Jag ser att hon gör narr av mig, och jag kan inte känna mig hemmastadd; jag skulle också fara hem, om det inte syntes otacksamt mot mr Shaw och farmor, och jag håller så innerligt av dem.“
„Jojo, Fanny, nu tror jag du fick. Lägg ihop boken och kom“, utbrast Tom, som gladde sig utomordentligt över dennas störtsjö av förebråelser, men av goda skäl kände sig brottslig.
„Bara ett stycke till“, viskade Fanny och vände om ett par blad samt stannade vid ett som syntes suddigt här och där, liksom tårar hade fallit därpå.
„Söndagsmorgon, tidigt. Ingen är uppe att störa mig och jag måste skriva min dagbok, för jag har varit så stygg de senaste dagarna, att jag inte kunnat förmå mig att göra det. Jag är glad att mitt vistande här är så snart slut, för jag börjar bli ledsen på alltsammans, och det finns ingen som hjälper mig tillrätta, när jag råkar vilse. Jag avundades Fanny förr, men jag gör det inte nu mera, för hennes föräldrar vårda sig inte om henne som mina göra om mig. Hon är rädd för sin far och narrar sin mor att göra efter hennes tycke. Jag är glad att jag kommit hit i alla fall, ty jag ser nu att pengar inte kan skaffa folk allting; men jag skulle nog tycka om att ha litet ändå, för det är så roligt att köpa vackra saker. Jag har just nyss läst igenom min dagbok, och jag är rädd att den inte är bra; för jag har skrivit en hel hop om folket här, och det är inte snällt. Jag skulle slita bort det, men jag har lovat att göra mina anteckningar, och jag vill tala med mamma om vad som nu gör mig brydd. Jag inser nu att mycket är mitt eget fel, ty jag har inte varit hälften så tålig och snäll som jag bort vara. Jag skall riktigt försöka att vara så snäll och tacksam jag kan för den återstående tiden; ty jag vill att de skola hålla utav mig, fast jag inte är annat än en gammalmodig, simpel bondlolla.“
