„Det är inte svårt att gissa. Den fina är för Fanny, den friska för Polly och den glada för lillan. Seså, tag fatt, flickor.“ Och Tom steg fram och överlämnade buketterna med så mycket behag som kunde väntas av en yngling i nya kläder och något trånga stövlar.
„Det där var allt vad som behövdes och en ganska näpen artighet av pappa. Skynda er ned nu, ty det har redan ringt; och kom ihåg att du inte dansar för mycket, Fanny; var så stilla du kan, Tom, och ät inte för mycket till kväll, Rosa! Farmor skall se till er, ty mina stackars nerver tillåta mig inte att gå ned.“
Och härmed avskedade dem mrs Shaw, och alla fyra stego ned för att taga emot den första laddningen av främmande, några små flickor som blivit bjudna särskilt för att inte Rosa skulle bli till besvär för sin syster. Tom hade också blivit tillgodosedd med en tillåtelse att bjuda sina skötesvänner som gingo och gällde i skolan under namnen Rumple, Sherry och Spider.
„De få gå an såsom vis-à-vis, då det är brist på herrar; bjudningen ä’ ju för övrigt för Polly, och jag får väl lov att ha litet småfolk för hennes räkning“, hade Fanny sagt, då hon skickade ut sina bjudningar.
Naturligtvis kommo gossarna tidigt och stodo och hängde i hörnen, skruvande sig som om de hade flera armar och ben än de visste var de skulle göra utav. Tom gjorde sitt bästa för att visa sig som en god värd, men den högtidliga stämningen tryckte på hans sinne, och han måste strida manligt mot det vilda begäret att föreslå hela sällskapet att hoppa kråka utefter de långa och för dansen avröjda salongsgolven som frestade honom rysligt.
Polly satt på den plats som blivit henne anvisad och led blygselns kval, då Fanny, presenterade för henne en mängd unga herrar och damer, de förra mycket stela, de senare mycket
