fina, som alla sade ungefär samma artigheter och sedan tycktes alldeles glömma henne. När första dansen speltes upp, sökte Tom, som visste vad som förestod, att slingra sig undan från Fanny, men hon motade honom i ett hörn och viskade allvarsamt:
„Seså, Tom, nu får du lov att dansa med Polly. Du ä’ unga herrn i huset, och det ä’ inte mer än passande att du bjuder upp henne först.“
„Polly bryr sig inte om något krus. Jag vill inte dansa; jag kan inte dansa. Släpp mig och bråka inte med mig, för då springer jag mina färde alldeles“, puttrade Tom helt modlöst vid den rysliga utsikten att öppna balen med Polly.
„Jag förlåter dig aldrig om du gör det. Seså, var nu förståndig och hjälp mig, så ä’ du snäll. Du vet att vi bägge burit oss mycket illa åt mot Polly och kommit överens att vi skulle vara så snälla och artiga mot henne som möjligt. Jag skall hålla mitt löfte och se att hon icke försummas på min bjudning, ty jag vill att hon skall hålla utav mig och känna sig nöjd med oss när hon far hem.“
Denna skickliga vändning förfelade icke sitt intryck på den gensträvige Tom, som kastade en snabb blick på Pollys glada anlete, erinrade sig sitt löfte och med en veklagan beslöt att göra sin plikt.
„Nå, jag skall bjuda upp henne. Men jag säger på förhand att det går sönder, ty jag känner inte det minsta till era gamla danser.“
„Jo, det gör du. Jag har ju visat dig stegen dussintals gånger. Jag tänker börja med en polkett; det tycker flickorna bäst om, och det är också roligare än francais. Seså, sätt på dig handskarna och gå och bjud upp Polly, som en artig kavaljer.“
„Tusan pocker!“ mumlade Tom. Och sedan han spräckt de avskyvärda handskarna vid pådragningen, gjorde han våld
76
