brytande ställning och sade med en underlig blandning av löje och känsla i sitt ansiktsuttryck:
„Det ä’ rysligt, men du ville ha det, och därför stoppade jag in det, så att du kan få skratta litet. Adjö, Polly; adjö, adjö!“
Det sista adjö var en smula rossligt, och Tom försvann därefter, lämnande Polly att skratta åt hans avskedssouvenir, till dess tårarna runno utför hennes kinder. Det bestod av en papperspåse med nötter och på botten ett fotografiporträtt utav Tom. Det var „rysligt“, och han såg ut som om han blivit tagen vid en blixt, så svart, vild och stirrande var bilden, men Polly tyckte i alla fall om den, och när skilsmässan från hennes vänner gjorde henne litet tankfull, tog hon en nöt eller tittade på Toms löjliga konterfej och blev så glad igen.
På detta sätt tillryggalade hon muntert den korta resan, och i skymningen såg hon en grupp kära anleten i dörren till ett litet anspråkslöst hus som likväl tycktes henne vackrare än något palats, ty det var hemmet.
