ögonen voro klara och blickade stadigt framför sig, den friska munnen hade ett drag av frimodighet och ljuvhet, den vita kinden var ganska fast, oaktat gropen däri, den släta pannan under de små lockarna hade en bred, behaglig välvning, och överallt syntes dessa vältaliga linjer och drag, som kunna göra ett mindre vackert ansikte tilldragande, såsom återspeglande skönheten av en älskvärd karaktär. Polly hade växt upp, men var lika enkel som förr när hon sprang omkring i sin runda hatt och grova kappa; hon var klädd i grått som en ung kväkerska, utan någon annan prydnad än en blå rosett i halsgropen och en dylik i håret. Men den enkla dräkten klädde henne förträffligt och när man såg den rörliga gestalten tänkte ingen på klädseln, ty den frihet hon åtnjutit i barndomen, hade förlänat polly hälsans goda gåva och varje hennes rörelse var ful av iv, behag och otvungenhet.
„Ack, vad det är gott att ha dig här igen“, sade Rosa och klappade Pollys kalla hand, där hon satt vid hennes fötter, sedan Polly själv vackert och väl fått plats mellan Fanny och mr Shaw, medan Tom lutade sig mot ryggstödet på moderns stol och njöt utav utsikten.
„Hur går det för dig? När tänker du börja? Var har du ditt lilla bo? Tala nu om alltsammans“, började Fanny, som var helt nyfiken på den nya planen.
„Jo, jag tror det skall gå ganska bra, ty jag har tolv elever att börja med, alla i stånd att betala bra nog, och om måndag skall jag ge min första lektion.“
„Vilka elever har du fått?“ frågade mrs Shaw och glömde sina nerver för ett ögonblick. Polly räknade upp dem och såg med hemlig tillfredsställelse vilket intryck vissa namn gjorde på hennes åhörare.
„Hur i all världen kunde du få Davenports och Greys, kära barn?“ sade mrs Shaw och rätade upp sig på stolen i sin överraskning.
