Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Medan Rosa hörsammade moderns begäran med en förebrående blick på sin felande bror och syster, inträdde ett tillstånd, för vilket alla tycktes tacksamma. De sutto kring elden efter middagen, och det tycktes som om litet solsken skulle göra dem alla gott. Det hade varit en kulen novemberdag, men på en gång öppnade molnen sig och en klar stråle sköt in i rummet. Alla vände sig ofrivilligt om för att välkomma den, och alla ropade: »Nej, se Polly!» ty där på tröskeln stod en flicka med ett strålande anlete och smålog som om det aldrig funnes något novemberrusk till här i världen.

»Min snälla Polly, när kom du?» utbrast Fanny och kysste hennes blomstrande kinder med verklig ömhet, medan de andra närmade sig för att hälsa henne.

»Jag kom i går och har brått med att rusta mitt bo i ordning: men jag kunde inte hålla mig längre, utan måste nödvändigt springa upp och fråga: »hur står det till?» svarade Polly med den muntra röst, som klingade så hjärtegott.

»Min Polly har alltid solsken med sig», sade mr Shaw och räckte ut händerna mot sin lilla vän, ty hon var fortfarande, hans favorit.

Det gjorde gott att se henne slingra sina armar kring hans hals och ge honom en öm kyss, som innebar mycket, ty farmor hade dött sedan Polly såg honom sist och hon längtade att trösta honom, då hon såg att han blivit gammal och grå.

Tom hade kanske inte haft någonting emot att följa faderns exempel, men det fanns någonting i Pollys sätt, som kom honom att ändra tanke och skaka hand med henne, sägande hjärtligt! »Det var riktigt roligt att få se dig, Polly», tilläggande för sig själv, i det han betraktade ansiktet i den lilla anspråkslösa hatten: »Täckare än någonsin, på min ära!»

Det var likväl någonting mera än blott täckhet i Pollys ansikte, ehuru Tom ännu icke lärt sig att inse detta. De blå

92