Shaw en gång ansett hennes „täcka sånger“ alldeles olämpliga för en ung flickas repertoar.
„Var bor du?“ frågade Rosa.
„Min gamla vän, miss Mills, har upplåtit ett rum åt mig, och Jag har det mycket bra. Mamma ville inte att jag skulle bo på ett alldeles främmande ställe, och miss Mills var nog snäll att göra plats åt mig.“
„Är ditt rum bekvämt möblerat? Är det ingenting du vill låna av oss, Polly lilla? En länstoll, till exempel, eller en liten soffa, som är så nödvändigt, när man kommer hem och är trött“, sade mrs Shaw och tycktes ovanligt intresserad.
„Jag tackar, men jag behöver ingenting, ty jag hade alla möjliga bekvämligheter med mig hemifrån. O, Fanny, du skulle bara sett mitt triumferande intåg i staden på en bondvagn, med mitt pick och pack omkring mig!“ Polly skrattade så förföriskt, att alla smålogo och glömde att bliva bestörta över hennes fria ton. „Ja“, tillade hon, „jag satt just och önskade att jag skulle möta dig, bara för att se din förskräckta min, när du varseblivit mig sittande på min lilla soffa, med kistor och knyten runt omkring mig, en fågelbur på ena sidan, en fiskkasse med en kattunge, som stack ut huvudet genom maskorna, på den andra sidan, och gamla glada mr Brown i sin blåa kavaj uppkrupen på en äpplefjärding framför mig. Det var en utmärkt vacker dag och skjutsen var utomordentligt rolig.“
„Jag önskar jag mött dig, skulle jag hälsat dig med ett väldigt hurra, ty det måste ha varit en härlig syn", sade Tom.
„Det hade du inte; du skulle snott om hörnet när du fått se mig, eller stirrat rakt framför dig, alldeles okunnig om den unga kvinnan på packvagnen.“
Polly skrattade honom mitt upp i ansiktet, då hon yttrade detta, och till trots för det tvivel hon framkastat om hans artig-
