het, blev Tom ingalunda stött, ehuru han icke kunde säga något till sitt försvar annat än ett förebrående:
„Fy, Polly, det var inte snällt sagt.“
„Men sant i alla fall. Du får lov att komma och hälsa på mina favoriter, Rosa, ty min katt och min fågel leva så väl tillsammans som ett par syskon“, sade Polly till Rosa, som slukade varje ord hon yttrade.
„Det är inte mycket hedrande för dem“, mumlade Tom, som tyckte att Polly borde fästa något mera uppmärksamhet vid honom.
„Det gläder mig att du kommer att stanna här hela vintern; vi skola få riktigt roligt och det skall bli mig ett nöje att visa dig omkring överallt“, började Fanny, som för ett ögonblick glömde Pollys plan.
Polly skakade huvudet avgörande.
„Det låter bra, men det går inte an, Fanny, ty jag har kommit hit för att arbeta, inte för att roa mig, för att spara, inte för att slösa, och några kalaser kunna inte alls komma i fråga för mig.“
„Du tänker väl inte gräva ner dig heller, utan att roa dig det minsta, hoppas jag“, utbrast Fanny, nedslagen av denna föreställning.
„Jag ämnar utföra mitt företag utan att låta någonting narra mig att avvika från min föresats. Tycker du jag skulle vara i stånd att ge lektioner, om jag vore uppe långt in på nätterna? Och hur långt tror du väl mina små förtjänster skulle räcka i fråga om klädsel, vagnar och alla andra små utgifter, som skulle bli oundvikliga, om jag uppträdde såsom en ung dam i societen? Det ena är lika omöjligt som det andra, och jag tänker inte heller försöka det, men jag hittar alltid på någonting skämtsamt emellanåt och är fullt belåten med fria konserter och föreläsningar, små visiter hos er tätt som oftast, och söndagarna
96
