föres lefwande lång wäg, aldrig har så stor lefwer, som den man nyss tagit ur wattnet. Denna fisken har den flyktigaste spiritus af alla; ty blir altid soppan god, men fisken torr. Det är ock derföre, som han i köket får så många granna tilsatser; ty sedan det fina blandat sig med soppan, måste han förgyllas, om han ska bli smaklig. Man måste derföre befria honom ifrån alt watten.
När han är flådd och sönderskuren, torkas styckena med et kläde, man sätter en castrull på elden med et godt stycke smör och sedan det är smält lägger man fisken uti med et ganska täpt låck och låter honom stå på sakta kohleld, til des han börjar safta sig wäl, då lägges mera eld under så at söden får löpa wäl öfwer honom, och omskakas som oftast. När han wid försöket kännes lös, lägger man litet salt och helt fint skuren persilja dertil, skakar wäl om och anrättar en den bästa fisk man wil äta, då man får tilfälle at prisa Naturens enfald, som så läckert kryddar sina gåfwor utan tilsatser.
Men detta går ei an med annan än lefwande lake; är han död eller frusen förut, får man slå et halft qwarter watten til smöret på fisken; och blir han ändock wida bättre än den stufwade.
At insalta Fisk.
Är en så wanlig landtsyssla, at man ej behöfwer tilläga något annat derwid, än warna för twättning; detta låter beswärligt, men om man är tilreds med handduken så snart fisken är ränsad, går det ganska fort, ty han blir straxt ren och torr då han slipper watten. Med små fisk låter det mindre göra sig och är äfwen onödigt; men med
