Om alla ätande Guds gåfwor tilreddes med kundskap och aktsamhet, om hwar och en sak fick behålla sin naturliga smak, som rätt känd, prisar sin store mästare, och människan aldrig hade blifwit bortskämd med underliga och främmande blandningar; om hwar och en matmoder hölle för sin lag, at wälja spisen på bordet efter naturligt begrep, så at flera röriga rätter på en gång ej retade begäret, at plåga den stackars magen, som wisst icke är danad til et reservoir för mångfaldiga motsatser, så torde många plågor och sjukdomar med alla sina namn ännu warit okände ibland oss. En lämpelig fruktsoppa borde til exempel dämpa det feta och röriga af en rökt skinka eller bringa; en wattensoppa hjelpa magen at fördraga en hårdt saltad eller torkad fisk och så widare. At anrätta skinka, kåhl, ärter, salt fisk, gås, smörbakelse och dylikt på en gång, är stridande emot både förnuft och sundhets reglor; den som låter appetiten förleda sig at göra blandning af alt detta, lärer ock ändteligen förr eller senare få bereda sig på en lång-fasta af sina älskade wälluster, under plågor, nattwak och et beswärligt medicinerande: här är ej fråga om annat än et dagligt bord af 2 a 3 rätter, som rätt walde och wäl lagade är den enfaldiga Naturens lycka och wällust; ty wid et gästabuds bord, som är betäckt med mångfaldiga fat, har en tänkande gäst nog tilfälle at wälja det som passar sig bäst för hans hälsa; låter man då ögonens begärelse förleda sig at fela emot sin egen kropp, lärer man under den wissa plikten snart få ärkänna sanningen af det wackra ordspråket: Naturen är nöjdast med litet.
