102
ner», dess mera förundrade det mig, att inget ljud hördes derifrån. Jag hade väntat, att »Ulla, min Ulla!» — eller »Fader Bergström, stäm upp och klinga!» — eller »Tjenare, Mollberg! Hur är det fatt?» — eller nägot annat Bellmannianum skulle med pukor och trumpeter skalla mig till mötes. Men — som sagdt är — inget ljud hördes frän löfsalen. Månne — tänkte jag och blef het om öronen — sällskapet redan har afrest? Nej! svarade — icke ljudligen, men synbarligen — skorstenen på Ormen Långe, hvilken i all sin svarta storhet afmålade sig pä mitt ögas näthinna, då jag kastade ett par frågande blickar nedåt lägsta slussen. Båten låg ännu qvar derstädes och således behöfde jag icke frukta, att för andra gången på samma dag bli bedragen på hoppet om en sjöresa. Häraf lugnad, brydde jag mig ej om att grubbla öfver orsaken till tystnaden i löfsalen, utan fortsatte min kosa i sakta mak.
Framhunnen till löfsalen, fann jag den vara tom på menniskor, men bära omisskännliga spår efter en nyss slutad bacchanalisk fest. Der såg ut, som vid en riksdag. På bordet stodo två tomma bålar och gäspade, liksom Talmannen och vice Talmannen, när discussionen drar för långt på tiden. Stolarna voro rangerade huller om buller, liksom riksdagsmännen vid en votering, och
