två af dem hade fallit i famnen — eller i lufven — på hvarandra. Gungbrädet låg nere på marken, liksom ett ogilladt utskotts-betänkande, och träbockarna, som skulle understödja det, hade sjelfva, liksom underhaltiga argumenter, måst vända skacklorna i vädret. En stor broms flög och surrade härs och tvärs derinne. Jag supponerade, att han var utgifvare af riksdags-tidningen.
Tohu vabohu! — sade jag halfhögt och suckande.
Hvad talar du för språk, min bror? — svarade en person, hvars närvaro jag ej förr blifvit varse och som gick der och fnaskade och syntes leta efter något. — Söker du Orphei Vänner — fortfor han — så träffar du dem på Ormen Långe, dit de redan begifvit sig och dit äfven jag skall styra kurs, så fort jag hunnit få rätt på min förb— hatt.
När skall ångbåten afgå? — frågade jag.
Klockan sju — svarade personen — men hon fattas ännu en qvart.
Hatten hittades om ett par minuter och jag spatserade sedan ned till ångbåten, arm i arm med den nyssnämnda personen. Jag behöfver ej säga, hvad han egentligen hette, utan skall i stället kalla honom «jordens son,» ett namn, som han företrädesvis förtjente; ty som han hade låg i
