hoppar — såsom du vet — från svart pâ hvitt och från hvitt på svart.
Kors! — sade »jordens son.»
Och när han skrattar med ena ögat — fortfor jag — så gråter han med det andra.
Men då är han ju galen — sade «jordens son.»
Åtminstone — svarade jag — kan man ej tillerkänna honom det sansade, solida och redbara affärsförstånd, som så fördelaktigt utmärker dig och andra aktade medlemmar af samhället.
Jag kunde nog tro det — sade «jordens son» — och ett skimmer af sjelfbelåtenhet spred sig öfver hans anlete.
När vi hunnit om hord på Ormen Långe, blef det mitt första göromål att trycka femtio händer och med femtio »bra, bror!» besvara femtio «hur mår du, bror?»
Och nu farväl! Mitt nästa bref blir icke allenast det femte, utan äfven det sista. — Farväl!
