panna, stor mage och breda fötter, liknade han på ett frappant sätt allas vår moder jorden, hvilken — såsom du vet — är platt vid polerna och upphöjd under eqvatorn.
På vägen förtäljde han mig, huru «roligt« sällskapet haft. Man hade först spisat en delikat middag, sedan intagit sitt kaffé, derpå exseqverat flere än tjugo af Fredmans Sånger och Epistlar, samt under tiden tömt ett halft dussin bålar. Slutligen hade Drabbis-Ordens Erkekommendör — «den ende i verlden» — hållit extra ordens-kapitel och — bland annat — befordrat komministersadjunkten F. till ordensbiskop «med rang näst efter vaktmästaren, men med rättighet att gå till höger om dennes hund.»
Fan så roligt hafva vi haft — upprepade »jordens son.» Men — tillade han — kan du säga mig, hvad en humorist är för en?
Hur så? — frågade jag tillbaka.
Jo — sade «jordens son» — en af sällskapet proponerade Bellmans skål och yttrade, att han varit Sveriges, ja Europas störste humorist. Hela sällskapet instämde och äfven jag. Men — upprigtigt sagdt — vet jag ej, hvad en humorist är för en.
Det är — svarade jag — en man, hvars tankegång liknar hästens gång i schackspelet. Den
