Redan är båten långt ute på Roxen. Machinen arbetar, hjulskoflarna plaska, flaggan svänger hit och dit, styrmannen byter om buss, musiken spelar »Gubben Noack», bålen ryker på salongtaket, jungfrun ropar «låt bli mej», sällskapet sorlar, pratar, skrattar —
Och jag sitter ensam, jag.
Den dystra känslan af isolering och öfvergifvenhet, öckenkänslan,— som jag torde få kalla den — kufvar mig alltid, när jag befinner mig i en större samling af menniskor. Må denna känsla slumra hur djupt som helst, så väckes hon dock förr eller sednare och merändels — mirabile dictu! — när fraggan står högst i glädjens champagneglas. Hon väcks af en tanke, en svartalf bland tankar, som hånande hviskar mig i örat: «hvad äro dessa menniskor för dig och hvad är du för dem? Om j någonsin råken i gemensam lifsfara, skall hvilken som helst ej draga i betänkande att rädda sig på de öfrigas bekostnad!«
