112
väl du? Du bara luktar och snusar? Hvarför skall du då sitta öfver mig?
Kors! — svarade näsan, som var vid skämtsamt lynne — icke är det så svårt att begripa. Jag sitter öfver dig derför, att hvad som flyter ur mig ej måtte gå förloradt för dig.
Inget joller, inga chikaner! — ropade munnen. Jag viil hafva ett allvarsamt, ett grundligt svar på den frågan: hvarför sitter du öfver mig?
Jo — sade näsan med högtidlig röst — Gud har placerat mig så!
Detta svar hade den egenskapen att — så till sägandes — tysta munnen på munnen. Han afstod från all vidare opposition; och som högra ögat redan bragt det venstra till tystnad, var hela rangstriden lyckligen slutad.
Som författaren ej bifogat någon «sens moral», ville jag — efter slutad genomläsning — ersätta bristen, d. v. s. inventera någonting välvist, hvaröfver med fog skulle kunna skrifvas: «fabula docet.» Detta lyckades mig icke, och förgäfves vaggade blyerzpennan i min ena hand och papperet i min andra. Emedlertid gjorde jag några oförgripliga reflexioner, dem du här må hålla till godo.
