Den här sidan har korrekturlästs
114
Med dessa och dylika tankar sysselsatte jag
mig under färden. Öckenkänslan stäfjades
derigenom, om icke helt och hållet, likväl så
mycket, att jag tre gånger reste mig upp från min
ringlagda lina, för att på ett par ögonblick sälla
mig till de andra och dricka ett glas punsch.
Kan man ej sympathisera med menskligheten
medelst hjertat och hufvudet, är det ju ändå något,
om man gör det medelst magen!
Omsider hann ångbåten målet för sin färd; — men då var det redan långt lidet på qvällen. Stångån gör så många «slingriga krumlingar eller krumliga slingringar«[1] vid inloppet till Linköpings hamn, att en betydlig tid åtgår, innan
- ↑ Uttrycket är professorligt och nyttjades af en stor latinare, då han skulle för sitt student-auditorium öfversätta ett stycke ur Virgilius. Äfven andra olägenheter, än tidspillan, härleda sig från Stångåns ”slingringar” och ”krumlingar”, hvadan Linköpings borgerskap påtänkt att låta afskära några i ån utskjutande landuddar, på det att inloppet må bli rakt. Men som penningar saknas till företaget, ärnar samma borgerskap ingå till Riksens Ständer med en begäran om anslag. Naturligtvis kan jag ej annat än önska denna begäran all lycka och framgång; dock misströstar jag betydligt. Riksens Ständer hafva — att dömma efter deras nuvarande beskaffenhet — långt mera anlag att förvandla det raka till krokigt, än det krokiga till rakt.
