ett fartyg kan komma dit. — Nu utlades landgången, lossades nattskotten, klungo de sista fanfarerna, tömdes det sista glaset. I afskedets stund hade jag ånyo det nöjet att trycka femtio händer och höra femtio: »god natt, bror! tack för godt sällskap, bror!« Hjertligt och beskedligt svarade jag: »tack, bror! sof sött, bror!» Sedan förströddes »Orphei Vänner» åt skilda håll, som löfven för höstvindarna; men jag gissar, att alla voro belåtna med att få gå till hvila och att de, vid åsynen af den bäddade sängen, hörde i sina själar ett ljuft echo af melodien: »jag helsar dig, fredliga flagga!» Så var åtminstone fallet med mig, då jag, genomtrött och genomsömnig, beträdde tröskeln till mina anspråkslösa vindsrum.
Medan jag höll på att kläda af mig, fick jag ett besök af lilla samvetet.
Detta uttryck tarfvar en förklaring. Som du vet, hafva alla menniskor ett så kalladt samvete, merändels af kautschuks-natur, så att det med mycken lätthet kan vidga eller sammandraga sig, allt efter omständigheterna. Hvad mig beträffar, har jag blifvit särdeles rikt utrustad, ty jag har fått ej mindre än två samveten, men af olika dimensioner, hvadan jag, för att skilja dem åt, kallat det ena för stora och det andra för lilla samvetet. Det förstnämnda uppenbarar sig i
