Sedan åratal tillbaka — ja ända sedan min studenttid — hade jag märkt, att jag alltid, när det led mot aftonen, kände en viss längtan, hvars föremål i början var sväfvande och formlöst, nästan som ett moln, men slutligen antog bestämd gestalt och uppenbarade sig i skepnaden af en smörgås med salt kött och senap. Sanningen till heder må erkännas, att nämnda smörgås var placerad mellan en sup och en toddy, liksom vår herre och frälsare mellan två ogerningsmän. När jag nu observerade tiden, fann jag med synnerlig fägnad, att äfven denna casus timade regelmässigt: klockan var alltid precist sex på aftonen.
Men vidare i texten!
Nere på gården i en flygelbyggnad bodde, hvar för sig, ett par gummor med titeln madam, den de också i fullt mått förtjente. Som du vet, har ordet madam den egenskapen att vara sig likt, antingen det löses rättfram eller bakfram, och de båda gummorna hade också den egenskapen att vara sig lika, d. v. s. att träta hvareviga dag, antingen de hade skäl eller icke. Understundom hände sig äfven, att de följde den engelska maximen: »from sounds to things«! — från ord till sak! — och flögo hvarandra i lufven. Ljudet eller — rättare sagdt — oljudet af dessa bataljer trängde alltid upp till mina vindsrum, och