124
”I de glada dar,
Dâ morgonens dagg låg på lifvet qvar,” och hvilken jag sedan dess ej återsett.
I detsamma öppnades dörren och den länge saknade vännen inträdde. Sedan de första glädjeropen, helsningarna och handtryckningarna gått för sig — hvarvid städerskan i all tysthet — dock lofligen — aflägsnade sig med stöflarna och skoborsten — kom min vän att kasta ögonen på bordet, der jag den föregående aftonen hade afbördat mina fickor deras innehåll. Hur tusan — utropade han — har du kommit i besittning af mitt cigarrfodral?
Jag hittade det i går på kanalbanken vid Berg — sade jag.
Just der förlorade jag det i förrgår — sade han. Men — fortfor han sedan — stig nu upp. Du måste ut och följa mig kring staden och visa mig dess märkvärdigheter.
Hjertans gerna! — svarade jag och skuttade upp ur sängen.
Som jag nu står i begrepp att företaga en ny resa — nemligen kring Linköpings gator, arm i arm med förbemälte universitetsvän — är tiden
