väl theoretiskt erkände, men stundom brukade praktiskt uraktlåta för beqvämlighets skull.
Hur är det fatt, lille Anton? — frågade jag. Anton svarade: aei — Fidella, den gemena rackan, har — ouy — bitit begge benen af min dansmästare — åäö.
Kanhända, sade jag, har dansmästare» varit obeskedlig emot Fidella?
Anton svarade: aei — han sparkade henne på nosen och — ouy —
Ja, det är ju, som jag alltid har sagt, inföll jag. Piruettenfelt dansar visserligen rätt bra; men karlen har hvarken moral eller christendom.
Anton svarade: aei — han rådde icke för att — ouy — han sparkade henne; ty det var jag, som ryckte på tråden — åäö.
De båda kamraternas missöden rörde mitt medlidsamma hjerta. Jag beslöt att genast lyfta sorgens börda från Antons skuldror och göra ett par nya bon åt Piruettenfelt, hvilken, såsom dansmästare betraktad, svårligen kunde vara sådana förutan. Tid hade jag ju, åtminstone tills madam-disputationen började. Gif dig tillfreds, bror Anton! — sade jag. Skadan skall snart bli afhjelpt. Och åtföljd af Anton, som aftorkade sina tårar,
