pingunt — men jag målade dock Anton till nöjes. När allt var färdigt, mottog han under höga jubelrop sin dansmästare ur mina händer och lät honom genast dansa. Med korslagda armar satt jag och såg på och gladde mig åt Antons glädje.
Jag hade ej många ögonblick suttit så, innan dörren öppnades och min städerska inträdde. Hon bar i handen ett instrument, som Satan uppfunnit att plåga läskarlar med. I dagligt tal kallas det qvast och nyttjas — som vi gunås få erfara — att flytta dammet från golfvet, der det ingen förargelse gör, till bokhyllor och skrifbord, der det är alldeles odrägligt. När hon blef mig varse — och det gjorde hon genast — stannade hon tvärt och gapade bålt och sade aldrig ett ord. Det är menniskors sed att så göra, när de bli mycket förvånade, och jag hvarken kan eller vill förmena dem det; jag bara undrar deröfver. Bland alla mimiska hieroglyfer finnes väl ingen befängdare än den, som uttrycker förvåning. Att man nickar, då man vill tillkännage bifall, eller runkar på hufvudet, då man vill tillkännage misshag, är visserligen också oförklarligt; dock innebär det ingen motsägelse. Men att gapa och tiga på samma gång, att ställa språksamhetens portar på vid gafvel, liksom skulle ett helt regemente af
