Här sitter jag nu med långa näsan, emedan de fördömda kärngarnas träta har uteblifvit. Och just i dag skulle den uteblifva! Alla andra dagar har den inträffat och varit mig till besvär, emedan den stört mig i min läsning. Men i dag, den enda gång, då den kunnat vara mig till gagn, det enda tilfälle, då buteljen kunnat gifva mig vin i stället för malörtsdroppar, i dag skulle den uteblifva — hvilken förbannad otur!
Ja nog är det otur — sade min städerska, som började förstå sammanhanget.
Ja, en stor, en fullväxt otur! — fortsatte jag. Andra oturer äro bara barnungar, som böra kalla min otur för farbror. O satan och helvete!
Dock svor jag icke blott; jag längtade äfven: jag längtade att få vara med vid Berg. Hittills hade jag betraktat denna förlustelse med temligen likgiltiga ögon; men nu, då den ville gå mig ur händerna, uppkom en stark åtrå derefter. Häruti bråddes jag sannolikt på våra första föräldrar Adam och Eva, som visst icke skulle velat äta af kunskapens träd på godt och ondt, derest det ej varit dem så strängt förbjudet. Till trots af min otur föresatte jag mig att deltaga i samqvämet vid Berg.
Men hur skulle jag komma dit? Segla var ej att tänka på; jag måste antingen åka eller gå. Utan att länge besinna mig, valde jag det sednare,
