Sida:En liten lustresa.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

kommer det sig deraf, att jag tillbragt min barndom på landet.

Sedan jag sagt mina »puh!» och tackat min Gud, stoppade jag min pipa. Sedan jag stoppat den, tände jag den; sedan jag tändt den, började jag röka. Hvad röka är för ett ypperligt nöje; ett nöje, som representerar alla jordiska nöjen! I rök består det, utan eld kommer det ej i gång och aska är slutresultatet.

Jag erkänner, att det var en oartighet mot de vid landsvägen växande blomstren, att jag rö­kade i deras grannskap och sålunda föredrog tobaksångan för blomsterångan. Men jag vill godtgöra mitt fel och för en af dessa blommors räk­ning, nemligen för dens, som växte talrikast — ty äfven jag bär ett slags aktning for pluraliteten — anställa en process med »Blommornas skald», herr Atterbom. Hvarföre — frågar jag således — har ej herr Atterbom, som besjungit så många blom­mor, äfven besjungit prestnackan? Denna orakel­blomma förtjenar visserligen sin egen visa långt bättre än de andra. Eller vet ej herr Atterbom, att Östergöthlands flickor, hans egna landsmaninnor, rådfråga prestnackan i sina hjertans ömmaste angelägenheter! — När skall jag bli gift? Hvem får jag till man? Älskar han mig upprigtigt? På dessa frågor har prestnackan från urminnes tider