Sida:En liten lustresa.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

30

prestnackorna måga derom säga, hvad de behaga. Ja, jag går ännu längre: jag afbeder mitt för­hastade klander och beklagar, att skaldens bana på jorden skall vara så fullsådd af törnen, helst himmelen nu mera lemnar så ringa utsigt till en reparatio damni. I fordna tider, då den hedniske guden Jupiter lefde, belönades en stor, af lifvets vidrigheter förföljd man dermed, att han efter dö­den upptogs bland stjernornas antal. Lefde Jupi­ter ännu, skulle han utan tvifvel, och på giltiga skäl, låta herr Atterbom, efter slutadt jordlif, framtindra som en ny stjerna i Lyrans constel­lation eller Svanens. Men Jupiter är död, sten­död. De arma gudarne hafva också ett beklag­ligt öde: de upphöra att existera, när menniskorna upphöra att tro på deras existens.

Det är nu tid, att jag gör dig bekant med terrängen, på hvilken jag befann mig. Det var en flik af den stora Östgöthaslätten, som i solsken och vid godt lynne må kallas »campagna felice», men som i ruskväder och vid klent humör bör hålla till godo att heta spanmålsöknen. Ursprung­ligen lät Vår Herre skog växa derstädes; men Anders, Östgöthaböndernas stamfader, tyckte att det var dumt gjordt, högg ned skogen och sådde ätbara ting i stället. Nu ser man hans ättling i sextionde led klifva sina dryga och dugtiga hushondesteg