30
prestnackorna måga derom säga, hvad de behaga. Ja, jag går ännu längre: jag afbeder mitt förhastade klander och beklagar, att skaldens bana på jorden skall vara så fullsådd af törnen, helst himmelen nu mera lemnar så ringa utsigt till en reparatio damni. I fordna tider, då den hedniske guden Jupiter lefde, belönades en stor, af lifvets vidrigheter förföljd man dermed, att han efter döden upptogs bland stjernornas antal. Lefde Jupiter ännu, skulle han utan tvifvel, och på giltiga skäl, låta herr Atterbom, efter slutadt jordlif, framtindra som en ny stjerna i Lyrans constellation eller Svanens. Men Jupiter är död, stendöd. De arma gudarne hafva också ett beklagligt öde: de upphöra att existera, när menniskorna upphöra att tro på deras existens.
Det är nu tid, att jag gör dig bekant med terrängen, på hvilken jag befann mig. Det var en flik af den stora Östgöthaslätten, som i solsken och vid godt lynne må kallas »campagna felice», men som i ruskväder och vid klent humör bör hålla till godo att heta spanmålsöknen. Ursprungligen lät Vår Herre skog växa derstädes; men Anders, Östgöthaböndernas stamfader, tyckte att det var dumt gjordt, högg ned skogen och sådde ätbara ting i stället. Nu ser man hans ättling i sextionde led klifva sina dryga och dugtiga hushondesteg
