dörren till förstugan. Hon låg der och gaf sina grisar di, utan tvifvel i moderlig förhoppning, att de skulle bli stora svin med tiden. Inkommen i stugan, såg jag en qvinna, som efter förmåga sökte att motarbeta ett dylikt resultat, hvad hennes egen afföda angick. Det var torparhustrun, som med riset i handen agade sin son, en gosse om sex till sju års ålder.
»Guds fred!» sade jag. »Gud signe!» svarade hon. Sådana äro allmogens helsningstermer. Vi herrskapsmenniskor säga, som du vet, »ödmjuka tjenare!» då vi komma, och »ödmjuka tjenare!» då vi gå. Vi börja och sluta våra samqväm med en och samma slippriga lögn. Och hvad som ligger mellan slut- och begynnelsepunkten är oftare krokigt än rakt; hvadan vårt sällskapslif kan, med lika mycket skäl som evigheten, liknas vid en orm, som biter sig i stjerten.
»Gud signe!» svarade hustrun och slutade bestraffningen. Skygg för en främmande herres närvaro, hastade hon att upphjelpa gossens byxor, aftorka hans tårar, putsa hans näsa och tilltala honom med några uppmuntrande ord. Bland annat sade hon: »låt bli att regera, Carl Johan lille, så slipper du ris!»
Gossen hette således Carl Johan. Det ringare folket i Sverige vill gerna vara med kronan
