Detta är verkligen den fordna klosterkyrkan,
en af de äldsta byggnader i riket, yttrade
klockaren, medan jag stillatigande stod och betraktade
hvalf och pelare.
Ilar har jag nu ett lämpligt tillfälle att orda om kyrkans arkitektur; men jag låter bli. Orsaken är den, att jag om arkitektur ej vet mera, än hvad jag fått lära vid universitetet, nemligen att den är »en frusen musik». Id est: när musik fryser, blir arkitektur deraf. Du finner utan tvifvel, att denna idé ej riktigt förslår till grundval för en kritik öfver byggnadskonstens alster. Emellertid är den ej helt och hållet ofruktbar. Om den conseqvent utvecklas, inser man utan svårighet, att våra sköna kyrkor från medeltiden hafva uppkommit på det sättet, att katholska hymner, sådana som »o sanctissima, o purissima &c.«, tillfrusit. Äfvenledes inser man, att flera af våra nyare byggnader härröra från melodier, sådana som: »min far han var en Westgöthe, han han».
Sedan jag tillräckligt betraktat hvalf och pelare, tog jag, under klockarens auspicier, de så kallade kungagrafvarna i ögonsigte.
Dessa äro allesamman mycket lika hvarandra och bestå af släta, fyrkantiga kalkstenshällar, något bredare i ena ändan, än i den andra. Långs kanterna löpa inscriptioner i munkstil och på
