Hoppa till innehållet

Sida:En liten lustresa.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

58


Vid denna underrättelse skulle en antiqvarius hafva suckat och suckat djupt. Jag deremot tog saken kallt och sade: jaså.

Min kurs bland kungagrafvarna var nu absolverad; men det fanns en graf till, som ej skäligen kunde förbigås. Den tillhör familjen Douglas och är ett högt och ljust rum, afskiljdt från sjelfva kyrkan medelst tvenne gallerportar af jern. Väggarna hänga fulla af halft förmultnade sorg­fanor och tio till tolf exemplar af det grefliga Douglas'ska vapnet. På de sistnämnda hafva fär­gerna fläcktals bleknat och förgyllningen bortfal­lit här och der. Midtpå golfvet står en svart, trappformig ställning, besatt med kopparkistor, der ergen ej underlåtit att infinna sig. Det hela har ett högvälboret och — likasom allt högvälboret — något föråldradt utseende.

I kistan, som står öfverst — sade kloc­karen — ligger stamfadren. Han härstammade sjelf från en urgammal och högtförnäm skottsk slägt, sökte sin lycka under svenska fanor, an­förde kavalleriet i slaget vid Jankowitz och var den, som hufvudsakligast bidrog till segren. Man anser honom för en af trettiåra krigets största hjeltar.

Så långt klockaren. I anledning af hans si­sta ord, d. v. s. i anledning af ordet hjeltar, vill