jag göra dig en fråga. När — tror du — blifva hjeltar onödiga? Du svarar utan tvifvel: när krig blifva omöjliga. Och — frågar jag vidare — när blifva krig omöjliga? Du svarar kanhända: när menniskorna hunnit den grad af mensklighet, att de blygas för att afgöra sina tvister med slagsmål. — Ack, min bror, så långt hinna menniskorna aldrig! Nyckeln till den eviga fredens tempel finnes — om den någonstädes finnes — icke i moralens hand, men i naturvetenskapens. Af denne unge titan, som ännu icke är på långt när fullvuxen, kan man i en framtid vänta sig det otroliga. Man kan vänta sig ett förstörelsemedel, så starkt, att slutföljden af ett krig två folk emellan måste blifva — icke det enas kufvande genom det andra, utan bådas totala ruin. Och dermed är en evig freds nödvändighet gifven. Farväl med krigen, farväl med hjeltarna!
Medan jag gick och såg mig omkring i grafchoret, påträffade jag i ett hörn tvenne stora, mer än alnshöga ljusstakar af messing. Jag tog den ena af dem och vägde den i handen.
Ja — sade klockaren, med en melankolisk brytning på rösten — tunga äro de nog; dock voro deras företrädare ännu tyngre. Ursprungligen stodo här två, lika så stora stakar af silfver; men
