Sida:En liten lustresa.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59

jag göra dig en fråga. När — tror du — blifva hjeltar onödiga? Du svarar utan tvifvel: när krig blifva omöjliga. Och — frågar jag vidare — när blifva krig omöjliga? Du svarar kanhända: när menniskorna hunnit den grad af mensklighet, att de blygas för att afgöra sina tvister med slags­mål. — Ack, min bror, så långt hinna menni­skorna aldrig! Nyckeln till den eviga fredens tem­pel finnes — om den någonstädes finnes — icke i moralens hand, men i naturvetenskapens. Af denne unge titan, som ännu icke är på långt när fullvuxen, kan man i en framtid vänta sig det otroliga. Man kan vänta sig ett förstörelsemedel, så starkt, att slutföljden af ett krig två folk emel­lan måste blifva — icke det enas kufvande ge­nom det andra, utan bådas totala ruin. Och dermed är en evig freds nödvändighet gifven. Far­väl med krigen, farväl med hjeltarna!

Medan jag gick och såg mig omkring i grafchoret, påträffade jag i ett hörn tvenne stora, mer än alnshöga ljusstakar af messing. Jag tog den ena af dem och vägde den i handen.

Ja — sade klockaren, med en melankolisk brytning på rösten — tunga äro de nog; dock voro deras företrädare ännu tyngre. Ursprungligen stodo här två, lika så stora stakar af silfver; men