68
Sedan släppte åldermannen mina skuldror,
tog mig under armen, började spatsera bron
framåt och yttrade — men med dämpad stämma
och mindre enthusiastiskt —: detta Malforss
tycker jag ofantligt mycket om, bland annat derföre,
att det är en bondgård och icke ett herresäte.
Här finnes ingen prunkande slottsbyggnad; här
finnas endast ett par qvarnar, en såg och några
simpla bondstugor. Vid vackra herresäten kan
jag väl också bli förtjust af de naturskönheter,
som vankas; men känslan förbittras genom en
föreställning, som ovilkorligt smyger sig in i mitt
hufvud. Jag föreställer mig nemligen, att i
slottsfönstren deruppe sitter någon Hans Nåd eller
Hennes Nåd, någon greflig mops eller friherrlig
papegoja, och nedskådar på mig med föraktets ögon,
inbillande sig, att skaparen format ofrälse folk
af vanlig lera, utrörd med vatten, men frälse
folk deremot af äkta porslinslera och eau de
Cologne.
Du gör adeln orätt — sade jag.'
Nej, ta mej sjutton dj—! — svarade åldermannen. Men — fortfor han — vi vilja ej tänka derpå, utan på middagssupen, som väntar oss. Du har väl icke — här kastade han på mig en missnöjd blick — sällat dig till nykterhetsfantasternas skara?
