70
Jo — sade åldermannen — jag svarar: »tyst
qvinna!» — och mera behöfs icke.
Under detta samtal nalkades vi allt mera och mera den plats, der middagsbordet var dukadt. Det stod på stranden af strömmen, i skuggan af några lummiga alar. Vid vår framkomst dit helsades vi af åldermannens fru, ett äldre, hyggligt fruntimmer i hemväfd klädning, samt af tvenne vackra och — att dömma efter utseendet — starka ynglingar, åldermannens söner, den ene gesäll, den andre gymnasist. Om de två sistnämnda har jag ej mer att förtälja, än att de, under hela tiden af vår sammanvaro, bokstafligen följde den mamsell-Bremerska sällskapsmaximen för ungt manfolk: »var snygg, trygg och höflig!»
Deremot har jag ett och annat att säga om de öfriga personerna och vår gemensamma måltid; men jag sparar alltsammans till nästa gång. För närvarande är jag trött, papperet slut och ljuset så godt som nedbrunnet. — Godnatt!
