Sida:En liten lustresa.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

70


Jo — sade åldermannen — jag svarar: »tyst qvinna!» — och mera behöfs icke.

Under detta samtal nalkades vi allt mera och mera den plats, der middagsbordet var dukadt. Det stod på stranden af strömmen, i skug­gan af några lummiga alar. Vid vår framkomst dit helsades vi af åldermannens fru, ett äldre, hyggligt fruntimmer i hemväfd klädning, samt af tvenne vackra och — att dömma efter utseendet — starka ynglingar, åldermannens söner, den ene gesäll, den andre gymnasist. Om de två sist­nämnda har jag ej mer att förtälja, än att de, under hela tiden af vår sammanvaro, bokstafligen följde den mamsell-Bremerska sällskapsmaximen för ungt manfolk: »var snygg, trygg och höflig!»

Deremot har jag ett och annat att säga om de öfriga personerna och vår gemensamma måltid; men jag sparar alltsammans till nästa gång. För närvarande är jag trött, papperet slut och ljuset så godt som nedbrunnet. — Godnatt!