Ack om jag vore en af Sveriges tolftusen största,
ännu lefvande skalder! Då skulle jag skrifva vers,
jag skulle i klangfulla hexametrar besjunga min
middagsmåltid vid Malforss; och du och verlden
finge mottaga en ny idyll, en idyll, så förträfflig,
att vittra handelsbokhållare kunde med all heder
räcka den åt svärmiska symamseller och säga: »jag
bedyrar, min nådiga! det är en extra superfin idyll
af allrabästa primasortens utsöktaste qualité». Men
— jag måste, ty värr, låta dessa gyllene drömmar
fara; jag är icke alls skald, ännu mindre en af
»Sveriges tolftusen största», och »du och verlden»
måste fördenskull låta eder nöja med simpel prosa,
hädanefter som hittills.
Föreställ dig till en början, att jag och vederbörande sitta till bords »i grönskande lund, vid brusande elf». Supen och smörgåsen äro redan absolverade och sällskapet sysselsätter sig med första rätten, d. v. s. med inlagd ål.
