74
Då vi ätit ett par bitar, frågade mig åldermannen, om jag hört historien om ålungen och ålhustrun. Och, ehuru jag hört den väl ett dussin gånger, nändes jag ej svara annat än nej; ty jag såg på åldermannen, att han ville oändligt gerna berätta.
Nå — sade han — då skall jag ge dig besked om saken. En vacker dag kom ålungen löpande till ålhustrun, moder sin, och grät och skrek: nu draga de far ur sjön! Ålhustrun tröstade honom och sade: gif dig tillfreds, mitt barn, far kommer nog igen! Och ålungen gaf sig tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu koka de far! — Gif dig tillfreds! svarade hon; far kommer nog igen. Ålungen gaf sig ånyo tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu äta de far! Ålhustrun svarade, såsom tillförene: gif dig tillfreds, mitt barn! far kommer nog igen. Men när ålungen kom tillbaka för tredje gången och grät och skrek: nu supa de på far! — svarade ålhustrun med sorgsen röst: gråt då, mitt barn! far kommer aldrig mera igen. — Häraf ser du, fort for åldermannen, huru nödvändigt det är att taga halfvan på ålen; annars »kommer den igen».
