Sida:En liten lustresa.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
81

Vi vilje hoppas på framtiden — yttrade jag. — När Oscar en gång blir konung, blir ock­ så allting annorlunda och bättre. Om ej alla tec­ken bedraga, skall han gifva sitt folk ett stort exempel af försakelse, den första och sista af alla dygder, emedan den i sig inbegriper de öfriga. Du skall få se, att hans första proposition till ständerna blir om nedsättning af civillistan.

Medan jag yttrade detta, öfverlemnade jag mig derjemte åt ett nöje, som jag räknar för ett bland de yppersta: jag låg på rygg och observe­rade de på fästet framtågande molnen. Det moln, som jag nu fått särdeles i sigte, var aflångt och liknade i början en kunglig spira; men när det på några få minuter undergått de formförändrin­gar, som höra till molnens natur, företedde det bilden af en vanlig tandpetare.

Jag finner det olämpligt att skrifva mer om min vistelse vid Malforss. Omständigheterna der blefvo allt mer och mer triviala, och en fram­ställning af dem skulle antingen blifva mer och mer trivial, eller ock kräfva en större förmåga att koka soppa på spik, än den jag besitter. För­denskull inskränker jag mig till att notificera, det jag, när solen tillryggalagt en god del af sin bana mot vester och skuggorna börjat bli långa,

6