Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


En lycklig hustru.

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.


Första kapitlet.

I hvilket lemnas en skildring af miss Crump, hennes friare och familjekrets.

I en viss stilla och undangömd vrå af den stora staden London — måhända i närheten af Berkeley Street eller i alla händelser nära Burlington Gardens — fanns förr i verlden ett värdshus, som kallades Stöfvelknekts-hotellet. Värden på stället, mr Crump, hade vid början af sitt lif förrättat en uppassares yrke i ett värdshus, till och med mera besökt än hans eget, och långt ifrån att skämmas för sitt ursprung, såsom så många göra i sin lyckas dagar, hade han sålunda upptecknat det öfver den gästvänliga porten till sitt hotell.

Crump gifte sig med miss Budge, bland beundrarne af den festliga dansen så väl känd under namn af miss Delancy; och de hade en enda dotter, benämnd Morgiana efter denna ryktbara rol i de Fyrtio Röfvarne, hvilken miss Budge utförde under det mest smickrande bifall både vid Surrey och Wells. Mrs Crump satt i ett litet skänkrum, slösaktigt prydt med porträtter af dansörer och dansöser af alla åldrar, från Hillisberg, Rose, Parisot, som svingade sig på den lätta, fantastiska tån år 1805, ända ned till våra dagars sylfider. I denna samling fanns äfven ett förtjusande porträtt af henne sjelf, taget af De Wilde; hon var klädd i Morgianas kostym och aftagen i det ögonblick, som hon håller på att vid ljudet af en mycket långsam musik hälla en hop brinnande olja i ett af de fyrtio faten. I denna helgedom satt hon, med svarta ögon, svart hår ett purpurrödt ansigte och en turban; och när helst man kom in i salen, morgon, middag eller qväll, såg man mrs Crump sysselsatt att dricka thé (med en liten »tår» uti), läsande i Sunday Times eller Cumberlands British Theatre.

Saken var den, att den Kungliga Stöfvel-knekten var ett mycket städadt och “gentilt” ställe, fast just icke så särdeles storartadt; och man behöfde icke använda stor möda för att förmå mr Crump, då han stod i solskenet och betraktade sin egen port, att berätta hurusom han en gång med denna stöfvelknekt hade afdragit stöflarna på sjelfva Hans Kunglig Höghet Prinsen af Wales och de förnämsta gentlemen i Europa. Medan de andra värdshusen deromkring skröto öfver sin förmenta liberalitet i politiken, höll sig derföre Stöfvelknekten till de gamla goda konservativa åsigterna och besöktes endast af sådana personer som voro af enahanda tänkesätt. Der funnos tvenne mycket besökta salar, en för herrarne af förklädet, som kommo från sina principalers hus der i trakten, och den andra för husets mera förnämliga kunder, som der hade bildat en liten klubb.

Jag får inte glömma att omnämna, att medan mrs Crump smuttade på sitt evinnerliga thé och tvättade sitt ändlösa blåa porslin, kunde man ofta få höra miss Morgiana, sysselsatt vid sitt lilla piano, sjungande: »Kom med mig i lunden, der de gröna björkar stå»; eller »Mitt hjerta och min lyra», eller »Hej, raska gosse, hej!» eller någon annan af dagens populära visor. Och den snälla flickan sjöng rätt bra till på köpet, och om hon också någon gång tog litet falskt, så ersattes denna brist genom hennes stämmas kraft och uthållighet; och Morgiana nöjde sig icke med att blott och bart sjunga melodierna, utan återgaf alla de rulader, fiorityrer och andra utsiringar, såsom hon hörde dem sjungas på theatrarne af mrs Humby, mrs Waylett eller madame Vestris. Flickan hade vackra svarta ögon, likasom sin mamma, samt en synnerlig lust för theatern, såsom alltid är fallet med en skådespelares barn, och för att säga sanningen rent ut, hade hon mången gång uppträdt på theatern vid Chaternie street, först i mindre roler och sedan såsom Desdemona, Rosina och i miss Footes rol, der hon brukade dansa. Minst fyra gånger i veckan brukade hon och hennes mor på aftonen segla af till något allmänt förlustelseställe, ty mrs Crump hade en mystisk bekantskap med allt slags theaterfolk, och dörrarne till hennes gamla tillhåll »the Wells», Cobourg, ja till sjelfva Lane och Market, slogos upp för hennes »Sesam, öppna dig», såsom röfvarnes dörr gjorde för hennes kollega, Ali Braba (Hornbuckle) i den der musikpjesen i hvilken hon var så namnkunnig.

Mr Crumps älsklings- och hvardagsdryck var öl, om aftnarna omvexlande med litet »gin»; och föga behöfver sägas om nämde gentleman, undantagandes att han på ett hedrande sätt skötte sina åligganden och fylde upp presidentens stol på klubben så fullständigt som den någonsin kunde bli fylld; ty han kunde icke ens ha sin öfverrock på sig då han satt der, så noggrannt var sitsen afpassad åt honom. Hans hustru och dotter hyste måhända temligen klena tankar om honom, ty han hade ingen litterär fallenhet och hade aldrig varit på någon theater sedan han tog sin brud från en af dem. Han var vid den tiden betjent åt lord Slapper, och säkert är att hans Herrlighet hade satt upp Stöfvelknekten åt honom, och att åtskilliga historier hade varit i svang. Men hvad rör väl sådant er och mig? Låt det förflutna vara förflutet. Mrs Crump var en lika så hederlig och ärbar qvinna som någon af hennes grannar, och hennes dotter hade femhundra pund att få på sin brölloppsdag.

De som känna den engelska handelsklassens vanor hafva säkert märkt, att en person af denna klass har lika mycken fallenhet för ett sällskapligt umgänge som trots någon lord i hela landet; att han älskar ett godt skämt och inte säger nej för ett glas; att han efter dagens mödor och besvär gerna sällskapar med män af sin klass, och att, som sällskapslifvet icke har skridit så pass långt framåt hos oss, att han kan ha tillfälle att njuta af en praktfull klubbs beqvämligheter, hvilka stå öppna för mången, som icke har en tiondedel af hans penningmedel, sammanträffar han med sina vänner i den trefliga källarsalen, der ett prydligt sandadt golf, en vid Windsorstol och en tår af någonting varmt med vatten göra honom lika lycklig, som någon af klubbens ledamöter i deras präktiga saloner.

På Stöfvelknekten samlades, såsom redan blifvit omnämdt, ett mycket gentilt och utvaldt sällskap, kalladt Njurklubben, hvilket namn härledde sig från det faktum, att klubbens medlemmar alltid om lördagsaftnarna roade sig med en liten treflig supé på stekt njure. Lördagsaftonen var deras festafton, hvilket icke hindrade att de sammanträffade alla andra aftnar i veckan då de voro fallna för ett gladt lag, och somliga af dem kunde icke samtidigt infinna sig der på lördagarne, emedan de på sina vackra och eleganta malmgårdar tillbragte de sex och trettio timmar af vederkvickelse och hvila, som lyckligtvis finnas vid slutet af hvarje vecka.

Till detta sällskap hörde mr Balls, den store kryddkrämaren vid South Audley Street, en burgen och behållen man, som, efter hvad man sade, hade sina tjugo tusen pund; Jack Snaffle, vid slussen strax bredvid, en riktig huggare till att sjunga muntra och trefliga visor; Clinker, jernkrämaren, allesammans gifta karlar och med blomstrande affärer. Inga livréer hade inträde i detta rum, såsom man väl kan föreställa sig, men en eller par utvalda taffeltäckare och hofmästare fingo deltaga i kretsen; ty de personer, af hvilka denna bestod, visste allt för väl huru vigtigt det var att stå på god fot med dessa herrar; och mången gång skulle mylords räkning aldrig ha blifvit betald och myladys stora beställning aldrig blifvit gjord, om det icke varit för det samspråk, som föreföll på Stöfvelknekten och det vänskapliga umgänge, som egde rum mellan alla sällskapets medlemmar.

De förnämsta kaxarna inom sällskapet voro tvenne ungkarlar och tvenne så fashionabla handlande som trots någon i staden. Mr Woolsey, från Stultz’, i den ryktbara firman Linsey, Woolsey & C:o, vid Conduit Street, skräddare, och mr Eglantine, den berömde perukmakaren och parfymförsäljaren vid Bond Street, hvars tvålar, rakknifvar och parfymerier voro kända öfver hela Europa. Linsey, den äldre kompanjonen i skräddarfirman, hade sitt ståtliga hus i Regents Park, körde sin karriol och gjorde föga mera än lånade firman sitt namn. Woolsey, som bodde i samma hus, var den egentligen arbetande och verkställande ledamoten i firman, och det påstods att hans snitt var lika präktig som någon mans i hans yrke. Woolsey och Eglantine voro rivaler i många afseenden — rivaler i “fashion”, rivaler i qvickhet och framför allt rivaler om den redan omnämda unga damen, den mörkögda sångerskan Morgiana Crumps hand. De voro båda dödligt förälskade i henne, och hvar och en af dem förtalade af hjertans grund den andra, då han var frånvarande. Woolsey sade om perukmakaren, att Eglantine alldeles inte var hans verkliga namn, och att han låg i judars händer och att hans förlag och stora bod uppåts of procenter-räntor. Hvad Woolsey deremot angick, anmärkte Eglantine, att hans anspråk på att härstamma från kardinalen vore bara ett löst och löjligt prat; att han visserligen var delegare i firman, men icke hade mera än en sextondedel deri, och att firman aldrig kunde drifva in sina fordringar och hade en massa osäkra sådana i sina böcker. Som vanligt var det en god del sanning och en god del förtal i dessa yttranden; i alla händelser hade de båda herrarna en florerande affärsrörelse och deras anspråk understöddes af de respektive föräldrarna. Mr Crump var nemligen på skräddarens sida, medan mrs Crump var synnerligt gynnsamt stämd för den förledande perukmakaren.

Imellertid är det ett egendomligt faktum, att hvar och en af dessa tvenne herrar voro i behof af den andres hjelp. Woolsey var nemligen besvärad af en förtidig skallighet eller tvingades af någon ännu mera olycklig nödvändighet att lägga sig till en peruk; hvaremot Eglantine var en mycket korpulent man, som i hög grad behöfde konstens tillhjelp för att få sin figur i ett hyggligt och presentabelt skick. Han nyttjade en brun pigesch med snörmakerier och försökte på allt sätt att dölja sin fetma; men Woolseys anmärkning, att om han än klädde sig huru som helst, skulle han likväl se ut som en »snob», och att han var den enda man i England, som kunde göra en gentleman af honom, trängde till perukmakarens hjerta; och om det var någonting på jorden, som han längtade efter (miss Crumps hand oberäknad), så var det att få en rock från Linseys, i hvilken drägt han var öfvertygad att Morgiana icke skulle kunna motstå honom.

Om Eglantine var orolig för sin rock, så anföll han deremot å sin sida Woolsey på det häftigaste för hans peruk; ty ehuru den senare gick till de bästa artisterne i denna väg, kunde han dock aldrig få en peruk, som satt riktigt naturligt på hans hufvud, och det olyckliga epitetet af mr Perukstock, som hårfrisören vid ett tillfälle gaf honom, fick han sedan alltid äta upp på klubben och kom honom att vrida sig som en mask så ofta det yttrades. Båda skulle för länge sedan lemnat Njurklubben till följd af det obehag de kände i hvarandras sällskap, om icke de varit rädda för hvarandra — ty hvar och en af dem kände en viss magnetisk dragning till stället, och vågade icke lemna fältet i besittning åt sin rival.

För att göra miss Morgiana rättvisa, måste vi nämna att hon icke uppmuntrade den ena af sina friare mera än den andra; men likasom hon tog emot Eau de Cologne och kammar af frisören, samt en och annan spektakelbiljett, en liten traktering då och då i Greenwich och ett stycke veritabelt genuesiskt sammet till en hatt (det hade ursprungligen varit ämnadt till en väst) från den beundrande skräddaren, så hade hon äfven visat sig vänlig mot dem båda och till ersättning gifvit hvar och en af dem till present en lock af sitt hår. Detta var allt hvad hon hade att ge, stackars flicka, och huru kunde hon väl neka att glädja sina beundrare med detta billiga och enkla bevis på sin högaktning? En liten hygglig scen, som nära nog urartade till handgemäng, egde rum mellan de båda rivalerna den dag, då de upptäckte att en hvar af dem var i besittning af en af Morgianas lockar.

Sådana voro den lilla Stöfvelknektens egare och förnämsta gäster, och om läsaren nu vill med oss göra en liten promenad till Bond-Street, så skall han der finna några andra personnager, som vänta på att ådraga sig hans uppmärksamhet.

(Forts.)