Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Icke långt från mr Eglantines butik vid Bond-Street ligga de väl kända »Windsor chambers», der West Diddlesex-bolaget, engelska och utländska tvål-kompaniet och de ryktbara advokaterna Kite och Levison hafva sina respektiva kontor. Mellan tvål-kompaniets lysande saloner i första våningen, med dess staty af Britannia, presenterande ett tvålpaket åt Europa, Asien, Afrika och Amerika, samt West Diddlesex-kompaniet i bottenvåningen, bor, i entresolen, en gentleman vid namn mr Howard Walker. Metallplåten på dörren till denne gentlemans rum har, under sjelfva namnet, ordet »agentur» ingraveradt; och vi kunna deraf draga den slutsatsen, att vår man drifver detta mystiska yrke. Till sin yttre menniska var mr Walker en mycket fin och städad karl; han hade stora polisonger, mörka ögon (med ett knappt märkbart skelande), käpp med guldknapp och sammetsväst. Han var medlem af en klubb, hade inträdeskort till operan och kände hvart enda ansigte bakom kulisserna; för öfrigt hade han för vana att använda en mängd franska fraser i sin konversation, emedan han under en tids vistande »på kontinenten», inhemtat en ytlig kännedom deraf; i sjelfva verket hade han vid åtskilliga tider af sitt lif funnit det särdeles förmånligt att vistas i staden Boulogne, der han förvärfvade sig en kunskap i rökning, ecarté och billard, som efteråt kom honom mycket väl till pass. Han kände till alla ställen, der man åt i hela staden, och markören hos Hunts kunde endast gifva honom tio förut. Han hade äfven åtskilliga fashionabla bekantskaper, och man kunde få se honom spatsera arm i arm med sådana gentlemen som Mylord Vauxhall, markisen af Billingsgate eller kapten Buff, och på samma gång nicka åt unga Moses, eller åt Loder, spelhusvärden eller åt Aminadab, cigarrhandlaren i »Fyrkanten». Ibland bar han ett par prydliga mustascher och kallades kapten Walker, grundande sitt anspråk på denna titel på det faktum att han en gång varit anstäld i Hennes Maj:ts af Portugal tjenst. Det torde knappast behöfva nämnas att han flera gånger varit inför konkursdomstolen. Men för den som icke kände hans histora desto närmare var det något svårt att veta att han var den samma person som sålunda gjort sig lagen till godo, helst som han i sin »stat» skyldrade såsom Hooker Walker, vinhandlare, kommissionär, musikhandlare och Gud vete allt hvad. Det verkliga förhållandet är det, att ehuru han föredrog att kalla sig Howard, var Hooker likväl hans kristningsnamn, som blifvit honom gifvet af hans hederliga gamla far, som var präst och hade ämnat att få sin son till att gå samma bana. Men som den gamle herrn dog i ett fängelse i York, der han satt häktad för skuld, blef han aldrig i stånd att genomdrifva sina fromma afsigter med sin sons presterliga framtid; och den unge mannen blef (såsom han med mången mustig ed brukade förklara) tvungen att draga sig fram på egen hand och blef vid ganska tidig ålder »en man af verld».

Hvilken mr Howard Walkers ålder var vid den tid, då vår berättelse börjar, eller vid en obestämd tid förut eller efteråt, är omöjligt att närmare bestämma. Om han var tjugoåtta år, såsom han sjelf försäkrade, så hade tiden behandlat honom temligen hårdhändt; hans hår var tunnt, och det fanns en mängd kråkfötter kring hans ögon jemte andra tecken i hans ansigte, som antydde ett börjande förfall. Om han deremot var fyrtio, såsom Sam Snafle förklarade, hvilken sjelf hade haft sina missöden i yngre åren och svor på att han känt mr Walker i Whitecrossfängelset år 1820, så såg han rätt ung ut för sin ålder. Hans växt var smärt och spänstig, hans ben nätt och prydligt, och han hade icke ett enda hvitt hår i sina polisonger.

Det måste imellertid bekännas, att han begagnade mr Eglantines »Regenerative Unction» (som gör ens skägg lika svart som ens stövlar) och att han mycket ofta gjorde besök i denna herres butik, der han köpte betydliga qvantiteter af tvål och parfymeriartiklar för ett utomordentligt godt pris. Sanningen att säga, var han känd för att icke betala mr Eglantine en enda skilling för dessa lyxartiklar, och som han hade dem för ett så billigt pris, kunde han naturligtvis icke behöfva spara på dem. Sålunda var mr Walker en nästan lika doftande blomsterbukett som mr Eglantine sjelf. Hans näsduk var parfymerad med heliotrop, hans hår med jasmin, och hans rock hade vanligen en fin doft af cigarrer, hvilket allt gjorde hans närvaro i ett rum nästan ögonblickligen märkbart. Jag har beskrifvit mr Walker så noggrannt och utförligt, emedan det är mera med karakterer än förvånande händelser, som denna lilla historia kommer att sysselsätta sig med, och mr Walker är en af dess förnämsta handlande personer.

Och sedan vi nu sålunda presenterat mr Walker, vilja vi med honom promenera till mr Eglantines butik, der denne gentleman väntar för att få sitt porträtt taget. Det är nära ett helt tunnland spegelglas (under det kungliga vapnet) i mr Eglantines butikfönster; och om aftonen, då gasen är tänd och tvålkulorna äro illuminerade samt de fladdrande lågorna nyckfullt spela öfver otaliga flaskor med mångfärgade parfymer — än blixtra mot ett rakknifsfodral och än upplysa en kristallvas, innehållande en hundratusen patenterade tandborstar, så kan man lätt föreställa sig hvilken effekt allt detta måste göra. Tro blott för all del inte att han är en sådan person att han har någon af dessa vedervärdiga, fånigt leende vaxfigurer i sitt fönster, likt åtskilliga af hans värda yrkesbröder. Han är öfver dylika usla konster, och det är min fulla tro att han lika gerna skulle låta taga af sig sitt eget hufvud och sätta det som dekoration i sitt butikfönster som att tillåta en dylik fånig vaxdocka stå der.

På ena rutan läses i eleganta guldbokstäfver: »Eglantinia» — detta är hans parfym för näsduken; och på den andra »Regenerative Unction» — detta är hans ovärderliga pomada för håret.

Det lider intet tvifvel, att mr Eglantines kunskap i sitt yrke närmar sig till snille. Han säljer en tvål för fem riksdaler, för hvilken en annan inte skulle få en, och hans tandborstar ha en riktigt strykande afgång för en half guiné stycket. Då han öfverlemnar smink eller fint rispuder åt damer, gör han det med en hemlighetsfullhet och en förtrollning i sitt sätt, som äro omöjliga att emotstå, och damerna tro att de icke på något annat ställe kunna få köpa så förträffliga saker som hos honom. Han gifver sina varor oerhörda namn och erhåller för dem lika oerhörda pris. Han kan kläda hår — detta är ett faktum — såsom få personer i våra dagar kunna det; och man vet att han tagit in tjugo pund på en enda qväll af lika många af Englands förnämsta damer, då lockar voro i bruk. — »Jag är inte någon handtverkare», säger han, »utan jag är en hartist (mr Eglantine är född i London). Jag är en hartist, och visa mig ett riktigt vackert hufvud, så vill jag kläda det för intet.» Han försäkrar att det var hans sätt att kläda mlle Sontags hår som gjorde att grefven, hennes man, förälskade sig i henne, och han har en lock deraf i en broche och säger att det var det präktigaste hufvud han någonsin sett, med undantag af ett — miss Morgiana Crump’s.

Men hvadan kom det att mr Eglantine, med sitt snille och sin ställning inom yrket, icke var en man med förmögenhet, såsom mången mindre begåfvad person varit? Jo, för att vara fullt sanningsenliga måste vi bekänna att han älskade nöjet och låg i judarnas händer. Han hade skött sitt yrke i tjugo år; han hade lånat tusen pund till förlag och inredandet af sin bod; och han beräknade att han hade betalt omkring tjugotusen pund för lånet af detta enda tusen, som han var skyldig lika väl nu som första dagen då han började sitt yrke. Han kunde visa att han hade mottagit ett tusen dussin champagnebuteljer från oegennyttiga penningmäklare, hvilka vanligen diskonterade hans papper. Han hade taflor öfver allt på väggarna, hvilka blifvit köpta för samma pris. Om han sålde sina varor för ett oerhördt pris, så betalade han dem äfven nästan lika oerhördt. Det fanns icke en enda artikel i hans bod, som icke gick genom hans israelitiska förlagsmäns händer, och i sjelfva butiken åt gatan satt en herre, som hade sig uppdraget att bevaka dessa herrars affärer och som kallade sig mr Mossrose. Han var der för att öfvervaka de medel som inflöto och se till att vissa inbetalningar gjordes åt hans principaler, enligt vissa öfverenskommelser mellan mr Eglantine och dem. Som mr Eglantine hade ungefär samma obehagliga känsla af mr Mossroses närvaro som Damocles måste haft af det svärd, som hängde öfver hans hufvud, hatade han naturligtvis djupt denne sin gesäll. »Han hartist!» brukade mr Eglantine yttra sig om denne gentleman. »Jo vackert ock! Han är ingenting annat än en förklädd exekutionsbetjent. Mossrose, kantänka! Den gökens namn är Amos, och han sålde appelsiner innan han kom hit.» Mr Mossrose å sin sida föraktade djupt mr Eglantine och väntade med godt hopp på den dag, då han skulle bli egare af boden och taga Eglantine till sin gesäll; och sedan skulle det bli hans tur att snäsa och håna och sätta sig på sina höga hästar.

Sålunda fanns det, såsom ordspråket lyder, ett skelett i den store parfymörens hus, en mask i hans hjertas innersta vrå, och ehuru han att döma af det yttre skenet befann sig i de bästa vilkor, var dock hans ställning i sjelfva verket en ganska skef och obehaglig.

Mr Eglantines förhållande till mr Walker torde bäst kunna bedömas af följande samtal mellan de tvenne herrarna klockan fem en sommarafton, då mr Walker, kommande hemifrån sig, inträdde i parfymörens butik.

— Är Mr Eglantine hemma, mr Mossrose? — sade Walker till gesällen, som satt i rummet åt gatan.

— Jag vet inte — gå sjelf och se åt — (menande: gå åt h—e!); ty Mossrose hatade mr Walker.

— Om ni är ohöflig, så slår jag armar och ben af er, mr Amos — sade mr Walker strängt.

— Jag skulle just vilja se er göra det, mr Hooker Walker, — svarar den oförskräckte perukmakaregesällen, hvarpå kaptenen, sedan han med blicken gifvit honom en förfärlig upptuktelse, beger sig in i rummet innanför.

— Hur mår ni, Tiny, min pojke? — säger kaptenen. — Mycket att göra, kan jag tänka.

— Bah, det finnes inte en själ i staden. Jag ’ar inte krökt ett ’år på hela dagen, — svarade mr Eglantine med en temligen surmulen min.

— Nå, så gör edra tänger i ordning och fiffa upp mina polisonger en smula. Jag skall äta middag med Billingsgate och några andra toujoura pojkar, och derföre får ni lof att göra ert bästa, ni hederliga pojke.

— Jag kan inte, — svarar mr Eglantine. — Jag väntar fruntimmer hvarenda minut, kapten.

— Nå nå, det är bra; jag vill visst inte besvära en så stor man som ni. Farväl, jag hoppas att ni låter höra af er i rättan tid, mr Eglantine. — »I rättan tid» betydde att i dag åtta dagar till skulle en viss vexel, accepterad mr Eglantine bli förfallen och presenterad till betalning.

— Se så, ha då inte så brådtom, kapten — sitt ner. Jag ska bränna er på en minut. Och hör nu, skulle inte papperet kunna prolongeras?

— Omöjligt — det har redan skett tre gånger.

— Ja, men jag ska inte visa mig otacksam, det kan jag försäkra er.

— Hur mycket vill ni ge då?

— Förslår tio pund?

— Huru, vill ni bjuda min principal tio pund? Är ni tokig, Eglantine? Krusa den venstra polisongen litet bättre.

(Forts.)
  1. Se n:r 111.